Syskon-kärlek

Smaka på ordet, syskon-kärlek, det låter vackert eller hur? Det är det också, stundvis?!

Mellan våra barn skiljer det sig nästan exakt 2,5 år. Jag tycker verkligen att åldersskillnaden är perfekt! De är tillräckligt långt ifrån för att ha egna kompisar och kunna få vara själv ibland men också tillräckligt nära för att kunna vara tillsammans och leka bara dem två.

Dem har ut så mycket av varandra och när exempelvis storebror berättar för lillasyster hur söt hon är och hur mycket han älskar henne värmer det verkligen i mamma-hjärtat.

Sitter dem i soffan envisas de att sitta och trängas båda två på den mittersta platsen. Vilket dem gör trots att dem sitter själv i soffan och det finns hur mycket plats som helst. Jätte mysigt? Ja, fram till dess att lilla syster tar för mycket av filten eller storebror sitter på precis fel millimeter på soffdynan. Ställer sig sedan lillasyster rakt framför TV:n eller storebror hämtar en leksak som lilasyster gärna vill ha utbryts snabbt ett krig.

De kan skrika åt varandra, dem kan reta varandra, de kan till och med slåss och som förälder är det verkligen stundvis riktigt jobbigt att vara fredsmäklare. Vissa dagar känns det inte som att man gör annat än att mäkla fred mellan dem. 

Trots att jag vissa stunder helst skulle stänga in mig på toaletten med stora hörselkåpor för att komma undan måste jag försöka se det positivt. Varje liten konflikt, varje gång dem får testa sin egen styrka gentemot den andra, varje gång växer dem lite som person. Genom varandra kan de lära sig sina egna styrkor och svagheter.

Det måste vara så, det måste finnas någon mening med alla dessa syskon-konflikter.
Eller vad tror ni?

Hur mycket dem än bråkar vissa dagar så märker man hur mycket dem verkligen uppskattar varandras sällskap. Så visst är syskon-kärlek ett vackert uttryck!