Det där med känslor

Regnet har öst ner ute flera dagar nu och jag känner själv hur låg man kan bli av det. Sonen frågade idag när vi satt i bilen: "Kan vi inte kan åka till Turkiet, bara några dagar, snälla?" Och hur gudomligt hade inte det varit? Men nu är vi hemma, på måndag drar vardagen igång och vare sig vi tycker om regnet eller inte måste vi hitta ett sätt att trivas i det. Vi kan liksom inte göra något åt vädret ändå. Suck, för som jag önskar att jag kunde styra det.

Hur som helst har barnens humör varit som en bergodalbana idag. Lillan var rejält ledsen i morse och bröt ihop för minsta lilla. Hon klamrade sig fast och ville inte alls leka själv. Jag var själv trött och hur gärna man än vill vara en perfekt förälder är det inte alltid lätt att vara pedagogisk och möta dem i deras humör. Ikväll var det storebrors tur att bryta ihop. Han var ordentligt ledsen, men vi pratade om känslorna han kände och till slut kunde han somna.

Ibland tänker jag att det vore så enkelt att vara ett barn. Att det är okej att sätta sig under bordet och sura, smälla i dörren, skrika rakt ut eller bara krypa upp i en varm famn och få den tröst och närhet man behöver för stunden. Men samtidigt måste det vara så otroligt svårt. Att det är så mycket känslor som ska rymmas i deras små kroppar och att inte riktigt kunna sätta ord på det man känner måste vara fruktansvärt frustrerande.

Ja det där med känslor är nog aldrig riktigt lätt. Och det är definitivt inte lätt med andras känslor, hur gärna jag än vill skydda mina barn mot allt ont och all sorg så vet jag att dem själva måste få känna hela känsloregistret och jag antar att min roll är att leda och guida dem genom det. Men det är definitivt ingen lätt uppgift och det är definitivt inte alltid som man lyckas. Med det känns skönt att veta att dem är så pass trygga att en kram, en sång och oändligt med vackra ord kan åtgärda ens egna dåliga humör. Det är så enkelt att skriva det men jag ljuger om jag inte erkänner att jag ibland inte vill något hellre än att bara telepatera mig till en annan plats i en annan tid där lugn och ro och inga utbrott råder. Kort och gott, livet är inte alltid så himla perfekt...